Kalifornien 2011
Klockan är 6.50 am i Kalifornien.
Jag sitter i köket i huvudbyggnaden och ser ut över apelsin träden.
Det känns så rogivande att vara här med min familj.
För ett år sen var vi här och umgicks med familj och vänner och då kramade jag på min farfar så mycket jag kunde.
Nu är han borta.
Saker har inte förändrats så mycket när det kommer till den kärlek vi alla känner för varann.
Och samtidigt har vår kärlek fört oss närmare varandra.
Det finns en tomhet här i Kalifornien.
Jag väntar på att farfar ska komma körande med sin bil, eller att han ska komma in genom ytter dörren eller att han ska smyga upp bakom mig och nypa mig i midjan bara för att vara lite busig.
Idag kommer resten av släkten och det ska bli riktigt mysigt. Men vi vet alla varför vi är här och det är för att hylla hans liv och stötta varandra medan vi tar farväl.
Även om jag visste att han var gammal var jag inte redo för att ta farväl.
Han hade fyllt 91 i sommar alltså var han 66 när jag föddes kanske inte den yngsta farfarn med samtidigt inte allt för gammal.
Jag älskade honom med hela mitt hjärta och därför är mitt hjärta krossat.
När jag ser på farmor och hör henne tala om honom och ser hur tårarna väller upp då brister det ännu mer inom mig. De hade varit gifta i 67,5 år. Det är helt makalöst. Och då slår tanken mig om jag är ledsen för att han är borta vad är hon då.
Han lever vidare i våra hjärtan och våra hjärtan kommer att kännas hela igen. Vi behöver bara tid.
Kommentarer
Postat av: Caroline
Tänker på dig min vackra Amanda! Ta hand om varandra nu, så ses vi till helgen. <3
Trackback
