Ont..
Idag har jag sagt farväl till en vän.
För nån vecka sen fick jag beskedet att en av mina barndomsvänner gått bort.
Då de inte fastställt datum för begravning eller hur de ville ha det runt om detta valde jag att pressa det ur huvudet på mig själv.
Känns hemskt men jag orkade inte. jag orkade inte ta itu med mina känslor.
Skolan och jobbet blev mitt fokus.
Igår slog det mig hårt.
När mamma sa: Men då ses vi 11.15 vid parkeringen innan begravningen.
Paniken började sätta in...smärtan började infinna sig.
Jag visste inte var när eller hur jag skulle hantera det hela.
Ångest över att inte funnits där att inte ha haft kontakt med henne fanns inom mig.
Alla känslor slog hårdare och hårdare.
Jag hade levt i en bubbla och inte varit vuxen nog att ta tag i det som låg framför.
Idag åkte jag till kyrkan gick in i kapellet...
Det började brista...
Såg kistan satte mig längst bak och tårarna föll.
De ville aldrig sluta.
Efteråt samlades vi några få med familjen o mindes.
Det var en vacker stund. Och trots all smärta som jag kände fanns det ett ljus bland det mörka.
Ljuset var tanken på att Ida nu är i en bättre plats.
Vila i frid Ida, du kommer att vara saknad.
