Lördag..
Morgonen är kommen och nu blir det shopping med en härlig kollega.
Ska bli riktigt kul men vet inte om jag egentligen behöver köpa några skor...men vaddå man kan väl inte ha för många par skor och även om den ena hyllan är över full av klackar så tycker jag att man kan nog klämma in några fler par lite här och där ;)
( Har lovat mig själv att blir jag klar med mina uppgifter till skolan redan nästa helg ska jag tillåta mig själv att gå in och organisera min kära garderob)
Gjiorde färdigt den första uppgiften till detta block igår. Nu blir det bara att fokusera på uppsatsen resten av veckan.
Känns riktigt bra att jag har lärt mig hur man balanserar mitt privatliv med mitt studentliv.
Påtal om det.
På måndag blir det dags för den första Sthlms sittningen för min del. =D
Känns riktigt kul får väl uppdatera er senare om det hela.
Kakor ;)
Varför?
Varför känns det som om snön aldrig försvinner?
Varför känns det som om du aldrig ringer?
Varför svarar du inte på mina mess?
Varför går jag omkring och bär på denna stress?
Varför finns du inte där när jag behöver dig min vän?
Varför bubblar smärtan upp om och om igen?
Varför? Varför?
Var det för att jag gjorde fel?
Var det för att jag inte orkade ta itu med det och göra dig en del?
Eller är det bara min hjärna som fått spel?
Har det inget med mig att göra snarare med dig?
Eller har det med att du tröttnat på lilla mig?
Varför?
Varför bryr jag mig?
Varför slutar jag inte sakna dig?
Varför...
Ont..
Idag har jag sagt farväl till en vän.
För nån vecka sen fick jag beskedet att en av mina barndomsvänner gått bort.
Då de inte fastställt datum för begravning eller hur de ville ha det runt om detta valde jag att pressa det ur huvudet på mig själv.
Känns hemskt men jag orkade inte. jag orkade inte ta itu med mina känslor.
Skolan och jobbet blev mitt fokus.
Igår slog det mig hårt.
När mamma sa: Men då ses vi 11.15 vid parkeringen innan begravningen.
Paniken började sätta in...smärtan började infinna sig.
Jag visste inte var när eller hur jag skulle hantera det hela.
Ångest över att inte funnits där att inte ha haft kontakt med henne fanns inom mig.
Alla känslor slog hårdare och hårdare.
Jag hade levt i en bubbla och inte varit vuxen nog att ta tag i det som låg framför.
Idag åkte jag till kyrkan gick in i kapellet...
Det började brista...
Såg kistan satte mig längst bak och tårarna föll.
De ville aldrig sluta.
Efteråt samlades vi några få med familjen o mindes.
Det var en vacker stund. Och trots all smärta som jag kände fanns det ett ljus bland det mörka.
Ljuset var tanken på att Ida nu är i en bättre plats.
Vila i frid Ida, du kommer att vara saknad.
